Jag kan känna saker växa från mig. Inget så poetiskt som blommor om ni trodde det, men mod, förståelse, empati.

Min kropp är så fylld och upptagen av oro, oro oro oro att jag knappt märkte det först. Men oron har minskat..

Har såklart fortfarande svår socialfobi. Och tvångstankar.
Det går ju inte bara bort. Men vad jag menar är att jag har lärt mig hantera och acceptera dem.

Och de hypokondriska tvångstankarna är i princip borta. De tog över hela mitt liv december-april så det är jag otroligt glad över. Det var hemskt. Så hemskt.

Och allt blir bättre och bättre. Jag känner mig inte svag på samma sätt som jag har gjort.. I hela mitt liv tror jag. Jag känner mig ganska stark. Och jag är så glad. Ibland får jag små existentiella kriser men det är inte en rivande konstant känsla av gråvädersstämning som det har varit.

Så jag är nöjd. Rätt så stolt över mig själv faktiskt. Här är en bild.