Nyårslöften: 

it’s ok that life is short and fleeting and that nothing quite matters because 
everything’s so beautiful and I love the colour red and flowers and pink silk 
and the ocean and my mother 
and death is just returning, maybe I’ll be a body of water maybe I’ll be a thread of silver maybe I’ll be a tiger, nevertheless I will return and I trust the universe

(skrev denna för två år sen.)
På ett silverfat ligger mitt hjärta - delat itu, med blod som befläckar hela fatet. Men jag verkar inte vara död.
I en jacuzzi ligger mitt avhuggna huvud, med det grånande, innan gyllene håret dekorerat med brustna snäckskal.
Mitt ansikte är itu och mitt läppstift utsmetad.
Men jag verkar inte vara död.
Min hjärna ligger i en porslinskål och jag hittar inte mig själv. Även om jag letar. Jag är luft, eller stoft, eller både och. Jag är iallafall inte död.

rosa pärlglans, 

solsken genom honung, 

ögon som droppar havsglitter
en orm som vrider på sig i smärta och
en vit kanin med blodmun och vilda ögon 
ironisk kosmisk rättvisa
äntligen,
äntligen är det vi som har makten

Here's a messy collection of things I wrote the other day when I was Not having a good day.

I wish I weren't real
I wish I didn't have arms legs teeth bones blood I wish I were nothing
I just really really really think I was meant to be a ghost
Don't touch me don't listen to me don't look at me I'm nothing let me be a void

I'm not even really sad I just want to stop existing
I'll give you the words I have left: grey broken VOID fading hollow VAPID and VOID

It's an incurable feeling of not belonging. Even if I ever did belong somewhere I couldn't have noticed because I was too busy thinking about how I don't belong anywhere.

I just want to be something pretty to look at. Untouchable. Hollow. I don't want to be filled with anything. Just Ethereal. Just pieces of something you can't collect. But I can't even be that. I'm so human it hurts so bad. I'm not cinematic. I'm just this body

I may not be EVERYTHING
I may not be PERFECTION
BUT I AM REAL I AM SOMETHING AND IT IS ENOUGH TO BE SOMETHING, anything. I am enough I am not hollow I EXIST

I have this overflowing poetry in me. although I try to be one; I’m not a poet, so it can never escape. it just remains in my veins and it slowly, surely frays me. there’s music i can’t even comprehend. it could never be sung, nor played on my piano or violin. its only intent is to slowly torture and destroy me. no coherent thoughts anymore. only toxic poetry

Jag kan känna saker växa från mig. Inget så poetiskt som blommor om ni trodde det, men mod, förståelse, empati.

Min kropp är så fylld och upptagen av oro, oro oro oro att jag knappt märkte det först. Men oron har minskat..

Har såklart fortfarande svår socialfobi. Och tvångstankar.
Det går ju inte bara bort. Men vad jag menar är att jag har lärt mig hantera och acceptera dem.

Och de hypokondriska tvångstankarna är i princip borta. De tog över hela mitt liv december-april så det är jag otroligt glad över. Det var hemskt. Så hemskt.

Och allt blir bättre och bättre. Jag känner mig inte svag på samma sätt som jag har gjort.. I hela mitt liv tror jag. Jag känner mig ganska stark. Och jag är så glad. Ibland får jag små existentiella kriser men det är inte en rivande konstant känsla av gråvädersstämning som det har varit.

Så jag är nöjd. Rätt så stolt över mig själv faktiskt. Här är en bild.